Berättelse om Postrånaren Jonas Falk och hans kumpan Anders Frid.
Jonas Falk växte upp på Tranemaden i Habo. Pappan var skräddare och Jonas blev skräddare även han. Jonas äldre släkting Anders Frid hade varit soldat.
Jonas var känd i bygden som kriminell. Några allvarliga brott hade han inte begått. Hans största bekymmer tycks ha varit bristen på pengar. Detta skulle dock lätt kunna avhjälpas genom att ”röva posten” som han själv uttryckte sig. Särskilt när han var berusad skröt han om hur lätt det skulle vara att överfalla och råna den postiljon som regelbundet körde mellan Jönköping och Falköping.
Falk och hans kumpan Frid planerade att åka till Stockholm för att söka arbete där. För detta behövdes ett personintyg från prästen vilket de skaffade genom prästen i Sandhem. Prästen kände till de båda Haboborna och skrev vad de gick för. Under resan till Stockholm fick de hjälp med att förfalska intygen. Så när de kom till huvudstaden blev det inga svårigheter att få arbete. Falk fick anställning som skräddare och Frid som byggnadsarbetare.
Tanken på att bli rik hade inte övergett Falk, så kumpanerna beslöt att återvända till Habo för att genomföra rånet. I augusti 1854 tog dom båten till Hjo. Därifrån gick de till fots till Habo, för att inte visa sig i bygden. Under dagarna vilade de sig i skogen och förflyttade sig nattetid mot Habo. Vid gästgivaregården i Sved var de tvungna att gå in för att få mat innan de fortsatte till Falks syster Lotta, som var sambo med en man vid namn Claes Neiman. Där vilade de ut innan de fortsatte till den uttänkta rånplatsen som var belägen i närheten av gården Tunarp i Sandhem.
När de lämnade Lotta och Clas tog Falk ett gevär från Claes. Ammunition till geväret hade de inhandlat i Hjo. En mörk och regnig augustikväll anlände de båda till Tunarp. Falk och Frid gömde sig vid en grind, som alla vägfarande måste öppna och passera. Dom hade saboterat grinden, så den var svår att öppna.
Sent på kvällen anlände postiljonen och skjutsdrängen. Falk smög fram i mörkret och avlossade ett skott som träffade postiljonen i ryggen. Samtidigt slog Frid skjutsdrängen i huvudet så han svimmade. Falk och Frid vände hästen och körde några kilometer där de gömde ekipaget i skogen. Den överkomna summan uppgick till 2000 riksdaler.
Färden mot Hjo och vidare till Stockholm påbörjades. Under färden öppnades alla brev och kastades efter flyktvägen. Så dom var lätta att följa, åtminstone till en början.
Den tillkvicknade skjutsdrängen och den skadade postiljonen lyckades komma fram till ett torp. Postiljonen fick läkarvård i Jönköping, men han kunde inte räddas till livet. Polisen började sitt sökande efter de skyldiga till rånet. Rubriceringen ändrades från rån till rånmord.
Liksom vid resan till Habo skedde förflyttningen mot Hjo nattetid och till fots. De båda brottslingarna vågade inte gå ombord på båten i Hjo utan övertalade en fiskare att ro dem över Vättern. Även detta i skydd av mörkret. När de kom tillbaka till Stockholm hade cirka två veckor förflutit. De infann sig på sina respektive arbetsplatser och fick där till sin förvåning höra att polisen sökt dem under sin bortavaro. Frid blev nervös, då han tog för givet att polisens intresse gällde rånet. Så var dock inte fallet, utan de var sökta för några smärre förseelser begångna före rånet. Vid förhör blev Frid snärjd med frågor och kunde inte lämna något alibi för sin bortavaro. Snart nog erkände han sin delaktighet i rånet och att han tillsammans med Falk utfört det. Falk, som var betydligt mer hårdhudad än Frid, nekade i det längsta, men blev till slut tvungen att erkänna även han. De båda rånarna fängslades flyttades till fängelset i Mariestad.
Vid Slättängs tingsrätt i Sandhem blev dom dömda. Straffet för rånmord var vid denna tid döden. Frid ansökte om benådning och fick sitt straff ändrat till livstids. Falk däremot begärde aldrig nåd utan tog sitt straff. Han satt fängslad drygt ett år innan domen verkställdes.
En grå novemberdag 1855 företog Falk sin sista resa sittande bakbunden på en fångkärra. Tillsammans på kärran fanns en fångvaktare, fängelseprästen samt kusken. När det var några kilometer kvar till Svedmon, som var Slättängs tingsrätts avrättningsplats på Hökensås, var så många människor på väg till avrättningen att fångskjutsen blev hindrad vid en korsväg. Falk visade då prov på sin galghumor genom att ropa till folket: ”Ha inte så bråttom go’ vänner, det blir ända inget av förrän jag kommer fram”. Mycket folk hade samlats från olika håll för att bevittna avrättningen. Alla kunde inte komma i närheten. De som var unga klättrade upp i träden för att kunna se bra. Falk fördes nu fram till stupstocken tillsammans med prästen som stöttat honom på den sista resan. Han läste välsignelsen över Falk innan bilan föll.
Falk som i sin ungdom betecknades som en ”rå sälle”, hade under sin vistelse i fängelset blivit omvänd och var vid sin död djupt troende. När bilan föll över Falk blev det otäckt av förklarliga skäl. Några av ungdomarna i träden svimmade och föll till marken. Med vid avrättningen fanns två människor som led av leukemi. Vi denna tid ansågs ett verksamt medel mot denna sjukdom vara att försöka komma åt lite av den dödes blod och dricka detta. Sedan skulle den sjuke sättas upp på en häst, vilken sattes i sken genom skogen. En av de sjuka lär kort efter starten kolliderat med ett träd, varvid han dog omedelbart. Den andre lär ha överlevt kuren och sedan blivit helt frisk.
Platsen Svedmon med sin avrättningsplats ligger utmed den gamla färdvägen mellan Jönköping – Hjo. Vägen fanns redan under medeltiden och har bland annat begagnats av Svenska armén 1611 när den skulle möta Danmarks armé vilken gått till anfall i ett av de många krigen.
2007-03-18
Ingvar Johansson, fd skogvaktare Hökensås Häradsallmänning
|
